inspiratör. Han exemplifierade så tydligt att samtidskonsten inte har några givna objekt genom
hans så många olika projekt.
Frida Yngström som presenterade olika samtidskonstprojekt från bl.a. London tisdagen dessförinnan exemplifierade samtidskonsten som en del av samhället integrerande med folk i allmänhet.
Undrar vilka avsikter konstnärerna har? Fredric ville visa på alltings sammanhang och processerna när något "vill bli till", men alla de andra, som Frida radade upp? Ett par svar fick vi t.ex. Marc Quinn med "on the fourth plinth".
Och Kandinsky, som jag studerar med glädje, talar om den inre nödvändigheten att ge uttryck till något nytt som "utvecklar" eller "upplyser" människan. Detta "vad" som konsten är ensam om, och som konsten ensam kan ge ett klart uttryck åt - med medel som är helt dess egna.
Konsten talar i så stor ja ,tycker jag, övervägande del till känslan och genom den. Framförallt gäller det färgvärlden. För mig är färgerna själens språk med en så stor rikedom, klang och variation. Jag vill ständigt lära mig "samspråket" med alla färguttryck, som möter mig såväl i omgivningen som i konst.
Är för tillfället inne i en läsperiod. Men processen pågår för fullt inom mig dagligen!
Jag håller med om att Fredric var inspirerande. Det var både ett plus och ett minus att vi inte var fler där. Mycket av det han sa bekräftade mina tankar om hur man måste arbeta med denna typ av konst i skolan. Jag ska försöka utveckla det vidare på bloggen och på min redovisning.
SvaraRadera